Jag känner mig så ledsen, tårarna slutar inte rinna. Hela natten har ja levt i förnekelse, de är inte han, de kan inte vara han. Nyp mig så jag vaknar upp ur denna hemska dröm. Alla minnen försöker jag trycka undan för ja vill just nu bara vara tom för de gör så jäkla ont att inse sanningen. Ja vill vägrar tänka att de har hänt och att en person som stod mig närmre än ja visste själv inte får finnas mer.
Jag mötte han bara för några dagar sen och han va hur glad som hellst (de är/var han alltid, därför va de så roligt att stöta på han).
Nej detta är inte sant.. det går liksom inte in.
Ja tänker på hans familj och känner sådan sorg för dom man vill hjälpa men man kan inget göra.
Jäkla balkong! Hoppas han som äger huset åker dit men va gör det för HAN är redan borta.
Ni vet kanske hur de är att se på andra som har de svårt, man säger att man förstår och vill trösta, men det gör man egentligen inte, förstår alltså. Inte till den innebörden. Nu vet ja och jag önskar att jag inte visste.
En Son är borta,
En Bror är borta,
En vän är borta.
Ofattbart, onödigt.
Man kan bara hoppas det gik fort att han slapp ha ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar