Igår va det pyssla om Camilla dag, gick på massage på jobbet i 30 minuter och känner av det som attans idag. Men känns ändå mkt bättre i rörligheten och att yrseln (som kommer då och då) försvunnit. Sen klippte jag mig hos Jenny på Huvudsaken, klippte lugg som va väldigt länge sedan jag hade sist. Mötte upp Sandra E och lollo på staan och vi åt middag ihop på Tatung. Jätte gott och pricken över i:et var ju sällskapet. Va så skönt att komma hemifrån och umgås med er tjejer. Va behövligt, de e absolut inge fel på att vara hemma men allt med målningen och renoveringen gör mig lite trött och less. Längtar tills allt är klart vilket aldrig kommer att hända, finns alltid mer projekt att hitta. Har hämtat ut mina arbetsglasögon igår med och ja vad ska jag säga, jag gruvade mig att ta på som imorse men ja gatt ju för jag hade ju fixat dom.. Tant Agda 75 ser jag ut som enligt Nicke han kunde inte sluta skratta när jag tog på mig dom framför han, ^^ och Per på jobbet kallar mig fröken Camilla och säger ja kan tända en eld med hjälp av mina glasögon. Leif kom och frågade om jag gick runt i förstoringsglas?!
Ja som ni kan förstå är dom inte läckra, alla har kommenterat att jag va så fin i håret men inget mer om mina glasögon. Skrattar säkert åt den där glasögon ormen bakom ryggen på mig men äsch de kvittar.
Men jag ska inte klaga har ett underbart liv och jag skrattar varje dag och myser när jag tänker på vad jag vunnit. Vi var och kastade skräp idag och de va riktigt kul, Nicke gillar att skojja till det och busa så skratt e aldrig långt borta. SÅ skönt. Förr va jag en person som glömt hur man skrattade och bara hade ont i magen. Va livet kan vända och vrida på sig.
Varit hos svärmora och fått scrappa inspiration, hon har ju miljontals saker till det så jag får låna vad jag vill. Hon är så snäll och förklarar allt för mig om hur det funkar med alla dessa stamps och clips etc.. Suttit och stämplat massa nu innan läggdax så jag kan måla imorgon (fast de lär jag ju aldrig hinna!).
Ska åka med mamma till stan och handla lite julklappar åt pappa, vi har ju en tradition i familjen att 1 dag åker vi med mamma och handlar åt pappa och en annan dag åker vi med pappa och handlar åt mamma. Vi blir bjudna på middag av vardera ute så de e ingen dålig tradition ska ni veta ;)
Åhå såg lilltösen idag med, så himla sööt. Man vill bara mysa me na, jag höll inte i na idag för hon verkade va på ett knepigt humör och eftersom jag inte är erfaren av bebisar så tordes jag inte ens fråga. De e verkligen en levande person måste jag intala mig när jag tänker på att jag själv vill ha en bebis. Inners inne e jag inte mogen för en egen, känner jag inte kommit till rätta med livet än. Så fast jag kan säga ibland att jag vill ha en egen så vet jag att ansvaret som kommer med den är jag inte mogen för. Va ganska skönt att inse det idag. Ska nämna det för Nicke för jag tror han tycker det är jobbigt att jag kanske nämnt det ofta att jag velat ha en bebis nu. Massa bebis snack nu här och omkring oss man blir som snurrig.
torsdag 16 december 2010
lördag 11 december 2010
Kaotisk vecka
Veckan som va blev ju första gången för mig som jag gick eftermiddags pass. Började lite dåligt, Söndag då var familjen och åt julbord på Nordanågården (jättegod mat) jag, Nicke, mamma, pappa, Jessika, Mikaela och mormor. Väldigt mysigt men jag skulle börja jobba direkt efter å de va ingen hit. Jag gick och hade "palt" koma hela natten. Sen tisdag flöt natten på som vanligt och det gick bra för oss. Onsdag började också riktigt bra va som pigg och såg fram emot kvällen.
Men så på första fikat (vi har 2 st 15 min rast, sen 30 min middag) så av en händelse tog jag upp min mobil och skulle kolla om jag hade några meddelanden och så ringer Mikaela. Hon ringer mig väldigt sällan så jag tyckte de va som konstigt men tänkte hon vill säkert låna en film.
Men Mikaela grät, hon grät så mkt att jag inte hörde vad hon sa först. Hon frågade mig om jag pratat med mamma, men jag hann tänka hon är väl hemma vars är Mikaela då?! Sen kom orden -Mamma och pappa ligger på lassa, dom har varit med i en bilolycka.
Tårarna kom och jag blev alldeles kall. Alla tankar, alla frågor jag ville ha besvarade av någon vuxen LEVER DOM, VA HÄNDE, VARS?! Jag släppte allt jag hade för händerna och stod som förlamad. Paniken kom, de tjocknade i halsen kunde inte andas. Jag sprang ut för att få vara själv, ville ingen skulle se mig. Varför visste jag inget som är äldst?
Mikaela berättade att mamma hade ringt nyss och pratat med henne från lasarettet. Dom hade klarat sig bra, men skulle röntga nacken och fick inte komma hem.
Jag förstod inte varför dom inte skulle få komma hem om dom var okej, hade mamma ljugit för Mikaela för hon är ju minst och far nog allra mest illa av en sån sak. Hon bor ju hemma ännu. Jag hyperventilerade, chocken infann sig fort typ direkt Mikaela nämnt lasarettet.
Jag ville ringa mamma men visste att man inte ska ha mobiler på sjukhus, i varje fall inte igång. Killarna hade börjat om att jobba borde gå dit men jag ville få tag i mamma. Så ringde det igen, denna gång var det mammas mobil som visades på skärmen. Jag grät högljutt när jag svarade. Ja nästan skrek MAMMA, MAMMA... Hon lät jättekonstig i rösten, som nyvaken och som om rösten höll på att försvinna för henne. Jag blev lite lugnare när jag hörde hennes röst, Hon lever verkligen tänkte jag, men pappa då? Jo dom va okej dom båda men omskakade och chockade. Allt hade gått så fort, pappa hann aldrig se älgen som kom ut och nästan hoppade på bilen. Mammas sida hade tagit mest skada. Pappa kunde inte väja för han fick möte och hade bilar bakom sig. Men kraften gjorde att han styrde över vägen och ner i diket. Inga Air bags utlöstes! Men troligen för att älgen kommit snett ifrån sidan.
Men hade dom inte haft bälten så hade dom inte överlevt.
Killarna på jobbet såg att jag var upprörd när jag kom tillbaka efter dom. Jag försökte att berätta lungt och sansat vad som hänt men jag började gråta. Far hem, sa dom. Men jag hade ingen bil och Nicke jobbade långt borta, ja kunde gå hem till Mikaela. Per sa att han skulle köra mig och Leif ringde min chef. Dom va så himla fina mot mig och jag tackar dom för att de blev då så lätt för mig att åka hem och vara med/ta hand om mina systrar. Jessika kom senare hon hade varit i staan och gymat med en kompis men när hon kom hem va hon alldeles vit i ansiktet, tårarna var inte långt borta. Vi satt där och tog hand om varandra och inväntade mamma och pappas telefonsamtal. Dom skulle spendera natten kvar och få komma hem imorgon om allt såg bra ut. Bilden är mos. Men vi flickor ville verkligen se våra föräldrar så vi åkte och hämtade dom dagen efter. De va så skönt att krama om dom och se i verkliga livet att dom va hela.
Vad hade jag gjort om de inte slutat på detta vis? Jag som är äldst har mest ansvar gentemot mina systrar men jag vet att jag hade inte klarat de. Även om släckt och vänner finns men mamma och pappa är ovärdeliga för mig/oss.
På jobbet idag, släppte chocken och jag grät för över hur nära det hade varit att jag inte fått spendera julen med min älskade mamma och pappa. Jag älskar dom så.
Vill slutligen gratulera nicke som blivit morbror till en liten tös (Minnah) imorse. LÄngtar att få se na.
Men så på första fikat (vi har 2 st 15 min rast, sen 30 min middag) så av en händelse tog jag upp min mobil och skulle kolla om jag hade några meddelanden och så ringer Mikaela. Hon ringer mig väldigt sällan så jag tyckte de va som konstigt men tänkte hon vill säkert låna en film.
Men Mikaela grät, hon grät så mkt att jag inte hörde vad hon sa först. Hon frågade mig om jag pratat med mamma, men jag hann tänka hon är väl hemma vars är Mikaela då?! Sen kom orden -Mamma och pappa ligger på lassa, dom har varit med i en bilolycka.
Tårarna kom och jag blev alldeles kall. Alla tankar, alla frågor jag ville ha besvarade av någon vuxen LEVER DOM, VA HÄNDE, VARS?! Jag släppte allt jag hade för händerna och stod som förlamad. Paniken kom, de tjocknade i halsen kunde inte andas. Jag sprang ut för att få vara själv, ville ingen skulle se mig. Varför visste jag inget som är äldst?
Mikaela berättade att mamma hade ringt nyss och pratat med henne från lasarettet. Dom hade klarat sig bra, men skulle röntga nacken och fick inte komma hem.
Jag förstod inte varför dom inte skulle få komma hem om dom var okej, hade mamma ljugit för Mikaela för hon är ju minst och far nog allra mest illa av en sån sak. Hon bor ju hemma ännu. Jag hyperventilerade, chocken infann sig fort typ direkt Mikaela nämnt lasarettet.
Jag ville ringa mamma men visste att man inte ska ha mobiler på sjukhus, i varje fall inte igång. Killarna hade börjat om att jobba borde gå dit men jag ville få tag i mamma. Så ringde det igen, denna gång var det mammas mobil som visades på skärmen. Jag grät högljutt när jag svarade. Ja nästan skrek MAMMA, MAMMA... Hon lät jättekonstig i rösten, som nyvaken och som om rösten höll på att försvinna för henne. Jag blev lite lugnare när jag hörde hennes röst, Hon lever verkligen tänkte jag, men pappa då? Jo dom va okej dom båda men omskakade och chockade. Allt hade gått så fort, pappa hann aldrig se älgen som kom ut och nästan hoppade på bilen. Mammas sida hade tagit mest skada. Pappa kunde inte väja för han fick möte och hade bilar bakom sig. Men kraften gjorde att han styrde över vägen och ner i diket. Inga Air bags utlöstes! Men troligen för att älgen kommit snett ifrån sidan.
Men hade dom inte haft bälten så hade dom inte överlevt.
Killarna på jobbet såg att jag var upprörd när jag kom tillbaka efter dom. Jag försökte att berätta lungt och sansat vad som hänt men jag började gråta. Far hem, sa dom. Men jag hade ingen bil och Nicke jobbade långt borta, ja kunde gå hem till Mikaela. Per sa att han skulle köra mig och Leif ringde min chef. Dom va så himla fina mot mig och jag tackar dom för att de blev då så lätt för mig att åka hem och vara med/ta hand om mina systrar. Jessika kom senare hon hade varit i staan och gymat med en kompis men när hon kom hem va hon alldeles vit i ansiktet, tårarna var inte långt borta. Vi satt där och tog hand om varandra och inväntade mamma och pappas telefonsamtal. Dom skulle spendera natten kvar och få komma hem imorgon om allt såg bra ut. Bilden är mos. Men vi flickor ville verkligen se våra föräldrar så vi åkte och hämtade dom dagen efter. De va så skönt att krama om dom och se i verkliga livet att dom va hela.
Vad hade jag gjort om de inte slutat på detta vis? Jag som är äldst har mest ansvar gentemot mina systrar men jag vet att jag hade inte klarat de. Även om släckt och vänner finns men mamma och pappa är ovärdeliga för mig/oss.
På jobbet idag, släppte chocken och jag grät för över hur nära det hade varit att jag inte fått spendera julen med min älskade mamma och pappa. Jag älskar dom så.
Vill slutligen gratulera nicke som blivit morbror till en liten tös (Minnah) imorse. LÄngtar att få se na.
torsdag 2 december 2010
Här har man fått tillsvidare anställning.
Kan inte fatta det, att jag äntligen fått fast anställning men det heter tills vidare. Möjligheterna öppnas och med det menar jag att jag kan ta lån, riktigt börja planera livet, vara mamma ledig (när den tiden nu kommer). Igentligen förändras inte så mkt just nu men jag kan kanske slappna av. Jag förtjänar verkligen detta :) Jessika fick förlängt till 28/2-11 men hon är den som nästa gång får fast. Vi är ju alla numrerade beroende på hur länge vi jobbat och varit där. I kön är jag nr 1 för jag jobbat längst och flest somrar.
Slagit in julklappar idag och jag e nästan klar. Nicke ska få slå in dom sista, jag orkar inte mera. Börja sakta förstå min nya mobil, men den är knepig, så mkt man ska lära om sig från alla andra mobiler som man har haft. Provat ta en massa konstiga kort med mobilen kommer att lägga upp ett för att visa just hur konstiga bilder man kan ta.
På måndag ska jag in till stan och prova syn för arbetsglasögon, får ju det nu när jag är fast anställd ;) Jobbar ju skift till veckan, spännande. Ska äta mitt första julbord på söndag med, det blir på Nordanågården (jättegod mat har dom).
Haha ni får skratta, detta ska då föreställa jag på jobbet. Ser ut som en alien :P
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)