Veckan som va blev ju första gången för mig som jag gick eftermiddags pass. Började lite dåligt, Söndag då var familjen och åt julbord på Nordanågården (jättegod mat) jag, Nicke, mamma, pappa, Jessika, Mikaela och mormor. Väldigt mysigt men jag skulle börja jobba direkt efter å de va ingen hit. Jag gick och hade "palt" koma hela natten. Sen tisdag flöt natten på som vanligt och det gick bra för oss. Onsdag började också riktigt bra va som pigg och såg fram emot kvällen.
Men så på första fikat (vi har 2 st 15 min rast, sen 30 min middag) så av en händelse tog jag upp min mobil och skulle kolla om jag hade några meddelanden och så ringer Mikaela. Hon ringer mig väldigt sällan så jag tyckte de va som konstigt men tänkte hon vill säkert låna en film.
Men Mikaela grät, hon grät så mkt att jag inte hörde vad hon sa först. Hon frågade mig om jag pratat med mamma, men jag hann tänka hon är väl hemma vars är Mikaela då?! Sen kom orden -Mamma och pappa ligger på lassa, dom har varit med i en bilolycka.
Tårarna kom och jag blev alldeles kall. Alla tankar, alla frågor jag ville ha besvarade av någon vuxen LEVER DOM, VA HÄNDE, VARS?! Jag släppte allt jag hade för händerna och stod som förlamad. Paniken kom, de tjocknade i halsen kunde inte andas. Jag sprang ut för att få vara själv, ville ingen skulle se mig. Varför visste jag inget som är äldst?
Mikaela berättade att mamma hade ringt nyss och pratat med henne från lasarettet. Dom hade klarat sig bra, men skulle röntga nacken och fick inte komma hem.
Jag förstod inte varför dom inte skulle få komma hem om dom var okej, hade mamma ljugit för Mikaela för hon är ju minst och far nog allra mest illa av en sån sak. Hon bor ju hemma ännu. Jag hyperventilerade, chocken infann sig fort typ direkt Mikaela nämnt lasarettet.
Jag ville ringa mamma men visste att man inte ska ha mobiler på sjukhus, i varje fall inte igång. Killarna hade börjat om att jobba borde gå dit men jag ville få tag i mamma. Så ringde det igen, denna gång var det mammas mobil som visades på skärmen. Jag grät högljutt när jag svarade. Ja nästan skrek MAMMA, MAMMA... Hon lät jättekonstig i rösten, som nyvaken och som om rösten höll på att försvinna för henne. Jag blev lite lugnare när jag hörde hennes röst, Hon lever verkligen tänkte jag, men pappa då? Jo dom va okej dom båda men omskakade och chockade. Allt hade gått så fort, pappa hann aldrig se älgen som kom ut och nästan hoppade på bilen. Mammas sida hade tagit mest skada. Pappa kunde inte väja för han fick möte och hade bilar bakom sig. Men kraften gjorde att han styrde över vägen och ner i diket. Inga Air bags utlöstes! Men troligen för att älgen kommit snett ifrån sidan.
Men hade dom inte haft bälten så hade dom inte överlevt.
Killarna på jobbet såg att jag var upprörd när jag kom tillbaka efter dom. Jag försökte att berätta lungt och sansat vad som hänt men jag började gråta. Far hem, sa dom. Men jag hade ingen bil och Nicke jobbade långt borta, ja kunde gå hem till Mikaela. Per sa att han skulle köra mig och Leif ringde min chef. Dom va så himla fina mot mig och jag tackar dom för att de blev då så lätt för mig att åka hem och vara med/ta hand om mina systrar. Jessika kom senare hon hade varit i staan och gymat med en kompis men när hon kom hem va hon alldeles vit i ansiktet, tårarna var inte långt borta. Vi satt där och tog hand om varandra och inväntade mamma och pappas telefonsamtal. Dom skulle spendera natten kvar och få komma hem imorgon om allt såg bra ut. Bilden är mos. Men vi flickor ville verkligen se våra föräldrar så vi åkte och hämtade dom dagen efter. De va så skönt att krama om dom och se i verkliga livet att dom va hela.
Vad hade jag gjort om de inte slutat på detta vis? Jag som är äldst har mest ansvar gentemot mina systrar men jag vet att jag hade inte klarat de. Även om släckt och vänner finns men mamma och pappa är ovärdeliga för mig/oss.
På jobbet idag, släppte chocken och jag grät för över hur nära det hade varit att jag inte fått spendera julen med min älskade mamma och pappa. Jag älskar dom så.
Vill slutligen gratulera nicke som blivit morbror till en liten tös (Minnah) imorse. LÄngtar att få se na.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar