Satt i morse runt frukost bordet och diskuterade med familjen om hur det började. Vi är inte en familj som man ser i kyrkan så många gånger per år men man har ju läst religion i skolan..
Iaf hur det nu var så va vi alla oense om hur det började om jesus uppståndelse etc och jag insåg att jag verkligen ärvt min icke allmänbildning av mamma och pappa. Skönt att vi alla e lika på den fronten. Efter många om och med så insåg vi att vi lika bra kunde släppa det och fortsatte med en lugn dag. Gick i pyjamas ända tills det blev middag, guud va det e skönt att vara sig själv för ett tag ;) hehe
Mamma bjöd på underbar kotlett med hemmagjord klyftpotatis med morötter och camillas kantarellstuvning. Imorgon blir det grillning på altan som vi öppnat idag.
Har sett en massa gamla filmer idag, Rädda Willy 2, The huligans, Törnrosa, Nanny McPhee, Twilight. Och jag har gråtit till varenda en av dem. Har även hunnit med att filosiferat en massa speciellt om ett ämne, förhållanden. Jag har kommit fram till en vitig sak om mig själv och framtiden, jag är ingen snabb flirt, det är allvar. Kommer jag nån gång hitta en ny så kommer det vara antingen för flera år framöver eller för livet. Numer skulle jag aldrig våga ta klivet om ja inte visste att de va ömsesidigt allvarligt. Det känns hemskt men jag kan inte leka runt, även om jag skulle vilja. Jag har det bara inte i mig.
Jobbade igår och de var inte bara en människa som skulle handla inför påsk, vi hade fullt upp. Men jag hann ändå se den människa jag gillar allra minst. Det rubbade min balans för en stund och ja kunde inte släppa blicken. Det går inte beskriva vilken röra jag blir inom mig själv, jag ser behärskad ut på utsidan men i mitt inre är det kaos. Käkarna spänner sig krampaktigt, handsvetten uppkommer, hjärt rythmen ökar. Men just i ögonblicket ja får synd på personen i fråga så slutar hjärtat att slå för en sekund. Hur är det möjligt att det påverkar mig än. Att man kan hata en person så mycket? Men tror aldrig att jag heller vill får det att försvinna. För skulle jag inte hata då skulle jag älska. Man kan säga att det kanske då är räddningen för mitt sinne, att jag inte går och blir tokig, löper amok.
Många gånger har jag funderat på hur det skulle vara att inte vara snäll längre. Kasta sönder ett fönster, vandalisera eller slå till personen i fråga.
Varje dag jag cyklar till jobbet så cyklar ja farligt nära där jag bodde förr, jag ser och tänker alltid tillbaka då. Kan inte hjälpa det men jag kollar alltid över vägen dit bort. Blir förbannad på mig själv efteråt och tänker nästa gång ska jag bara skita i det.